SEd nätverk: En levande diskussion kring vilket stöd unga verkligen behöver

Den 28 maj genomförde projektet ett andra webbinarium kring hur vi erbjuder det stöd unga verkligen behöver i skolan. Vi fick lyssna till Roland Widlund, pedagogisk konsult och Jennifer Melin som är student på Sundsvalls gymnasium. De hade en öppen diskussion kring vilket stöd och bemötande som hjälpt Jennifer från att hon började i skolan tills att hon nu går ut gymnasiet.

Jennifer beskriver att under hela hennes skoltid så har det funnits minst en eller flera lärare som varit avgörande. När hon gick i lågstadiet var en lärare extra viktig då hon hjälpte Jennifer in i en ny klass så hon kände sig välkommen. Läraren hjälpte till att starta en konversation i gruppen och kunde sitta med på lunchen för att stötta Jennifer att komma in i gruppen.

Återkommande i Jennifers berättelse så menar hon att lärare som visade att de verkligen brydde sig har gjort att hon känt sig välkommen.

I mellanstadiet hade Jennifer en tuffare period och har inte lika goda erfarenheter. Däremot fanns det en lärare även här som blev ett sorts stöd för Jennifer. Läraren gjorde så att Jennifer orkade fortsätta gå till skolan. Läraren följde ofta upp hur det gick för Jennifer, både i den enskilda kursen som läraren hade men även andra. Förutom det tog läraren kontakt när Jennifer inte var närvarande. Detta kunde ske genom att läraren ringde upp Jennifer eller tog kontakt när hon var på skolan. Läraren ordnade så Jennifer fick sitta i ett eget klassrum när hon behövde. Förutom det respekterade läraren att Jennifer inte ville prata om vissa delar av hennes liv. Detta resulterade i att Jennifer började gå mer till skolan.

I högstadiet hade Jennifer utökat stöd då överlämningen från mellanstadiet fungerade. Hon fick nu stöd från både lärare och kuratorer som redan vid start hade en bild av vilket stöd Jennifer behövde. Lärarna brydde sig mer än vad Jennifer tidigare varit van vid vilket ökade hennes motivation att gå till skolan.

På gymnasiet upplever Jennifer att stödet och bemötandet blev sämre igen. Hon berättar att hon knappt gick i skolan under årskurs ett och att det inte fanns så många som brydde sig om henne på skolan. Jennifer menar även att hon vid flertalet tillfällen berättat för skolan vad hon behöver men att hon inte känt sig lyssnad på förrän i årskurs 3. Det som hände vid denna tidpunkt var att sjukhuset och hennes mamma kom på ett besök på skolan och visade på vilket stöd Jennifer behöver från skolan. Detta resulterade i att hon då kunde ta bort vissa kurser och få bättre stöd från läraren. Hon fick en negativ syn av gymnasiet eftersom hon hade höga förväntningar när hon började. Detta resulterade i att hon inte var lika motiverad att gå till skolan.

Jennifer säger att hur lärarna beter sig och är mot en betyder mycket för en elev. Hon menar att man vill lyckas i skolan för att få en bra framtid. Jennifer menar även att det är lättare att få stöd när man har en diagnos, men alla ska ha rätt till lika mycket hjälp oavsett om man har diagnos.

Roland frågar hur Jennifers framtidsplaner ser ut. Jennifer berättar att hon planerar att gå komvux för att få gymnasieexamen men att hon efter studenten kommer att fokusera på att må bättre. Denna insikt har hon fått i årskurs tre efter att hon fått mer stöd av skolan. Jennifer menar att hennes självförtroende ökade efter stödet och stressen reducerades.

Efter dialogen mellan Roland och Jennifer fick SEd-nätverkets åhörare ställa frågor. Det var intressanta synpunkter som kom in och Roland påpekar att ”Det gamla är inte så intressant, vi jobbar här och nu”. Istället för att fokusera på det som har hänt behöver vi fokusera på vad vi ska göra framöver för att det ska fungera. Roland menar även att varje lärare bör ställa följande fråga till sina elever: Vad är det jag gör när du lär dig bäst?

En specialpedagog i nätverket menar att hennes jobb går ut på att handleda lärare hur de ska möta elever i klassrummet och använda en tydliggörande pedagogik. Det kan handla om hur man inleder en lektion, så man engagerar och väcker nyfikenhet. Även att arbeta med förförståelse så att eleverna är med från början. Hon betonar därmed en tydlig struktur.  

En diskussion uppstår även kring distansundervisningens för-och nackdelar. Många i nätverket delar åsikten att distansundervisning funkar för vissa och inte alls för andra. En SEd-deltagare nämner att det krävs ett ännu tydligare stöd nu för vissa elever än innan distansundervisningen. En annan representant från Navigatorcenter berättar att man använder sig av ett system som kommer från spelvärlden för att möta studenter eftersom systemet inte är främmande för dem. Mycket av deras gruppverksamhet sker online. Distansundervisningen tycks även kommit för att stanna, som ett komplement till den platsbundna undervisningen. SFI har sett fördelar att erbjuda distanskurser då det för vissa passar bättre att studera när de exempelvis inte har barn hemma.

För Jennifer har distansundervisningen varit positiv. – Mina betyg har blivit bättre, mina uppgifter har kommit in och distansundervisning är bra, säger hon. 

Nästa aktivitet i SEd-nätverket kommer ske via ett webbinarium. Informationen kommer uppdateras kring detta.