Så gör vi arbetslivet möjligt för personer med psykisk ohälsa

Varför blev du intresserad av ämnet?
– Jag har alltid varit intresserad av ämnet psykisk hälsa och då ligger psykisk ohälsa nära. När jag fick förmånen att doktorera i professor Ulrika Bejerholms forskargrupp vid Lunds Universitet, kunde jag verkligen lära mig mycket om området. Intresset har bara växt under åren.

Vad handlar avhandlingen om?
– 61 sjukskriva och arbetslösa personer med depression eller bipolär sjukdom delades in i två grupper med olika insatser. Den ena gruppen genomgick den traditionella stegvisa metoden där individen först behandlas för sina symptom och sedan bedöms och tränar arbetsförmågan i olika steg och där olika former av bidragsarbete ofta ingår. Den andra gruppen fick delta i en nyligen utvecklad metod, Individual Enabling and Support (IES), speciellt framtagen för personer med depression, där motiverande, kognitiva och tidsanvändande strategier bland annat ingår för att passa målgruppen. Personerna behöver inte vara fri från symptom, istället är det intressen, tidigare erfarenheter och viljan att arbeta som står i centrum. Stödet är inte tidsbegränsat och fortsätter vid anställning och gäller även arbetsgivare.

– Efter den tolv månader långa interventionen var erfarenheterna tydliga och samstämmiga. Avgörande faktorer för en lyckad återgång i arbete är att känna hopp och makt under rehabiliteringen samt att de professionella trodde på individen och deras förmåga att återgå i riktigt arbete. Att man arbetar personcentrerat samt integrerar hälso- och sjukvård med arbetsinriktade insatser är också avgörande faktorer. Dessa kritiska faktorer finns i IES-metoden, men saknas till stora delar i den stegvisa rehabiliteringen där deltagarna istället ofta beskrev den motsatta upplevelsen.

– IES-deltagarna ökade sin egenmakt och de depressiva symptomen minskade från måttlig depression till mild efter den årslånga insatsen. Hos deltagarna i den traditionella stegvisa metoden sågs ingen sådan förbättring.

– Även om fler studier behövs om IES är resultaten i min avhandling tydliga. Det som individerna upplever som kritiska faktorer för att återgå i arbete saknas till stora delar i den stegvisa rehabiliteringen där fokus istället är på nedsättningarna, begränsningarna och bidragsarbete. Att begära att personer med psykisk ohälsa ska tro på sin egen arbetsförmåga när de professionella sänder signaler att de inte gör det genom att fokusera på nedsättningar och använda bidragsarbete är att begära för mycket. Här måste det till en förändring.

Vilka är de viktigaste resultaten?
– Att delstudierna bekräftar varandra. Det individerna upplever som kritiska faktorer och som återfinns i IES där arbetsspecialisten arbetar personcentrerat återfinns inte i den stegvisa rehabiliteringen. Detta bekräftas av de professionella i rehabiliteringskedjan som menar att deras fokus till stor del är riktat mot funktionsnedsättningen och bidragsarbete. Det i sin tur bekräftas av arbetsgivare som menar att de saknar kunskap om psykisk ohälsa men att stödet inte finns när de efterfrågar det. De känner sig ofta ensamma och famlar efter rätt strategier när arbetstagare har psykisk ohälsa.

Vad överraskade dig?
– Flera saker. Dels att det ser ut så här 2019, att vi inte har kommit längre när det gäller kunskaper om psykisk ohälsa. Men också att det finns ett stigma bland handläggare och arbetsgivare gentemot den här stora gruppen människor. Det är sorgligt och oacceptabelt. Jag blev också överraskad av hur vanligt det är med stora brister i samarbete och att arbetsgivare inte alltid inkluderas och stöttas på ett nödvändigt sätt

Vem har nytta av ditt resultat?
– De professionella som jobbar med den stora gruppen människor med psykisk ohälsa och processen återgång i arbete. Arbetsgivare och beslutsfattare har också stor nytta av mina resultat.

Kontakta susann.porter@med.lu.se

Maria Linde,
14 oktober 2019