Artikelserie: Endast var femte ung får stöd

— För att samtliga aktörer som jobbar med den här gruppen ungdomar ska kunna utföra ett bra jobb måste kommunerna dra sitt strå till stacken. Det gör de bäst genom att ha god översikt över och kontakt med gruppen inom kommunernas aktivitetsansvar, säger Annika Bostedt, projektledare för SECiSO 2.0.

Genom att driva projektet SECiSO 2.0 vill RSMH visa att civilsamhället kan bidra och i vissa fall ha en avgörande roll för att färre unga ska hoppa av skolan och fler återuppta studierna.

 Kommunerna har enligt skollagen ett aktivitetsansvar för ungdomar, 16-19 år, som är folkbokförda i kommunen och som har fullgjort sin skolplikt men som inte genomför eller har fullföljt utbildning i gymnasieskolan, gymnasiesärskolan eller motsvarande utbildning. Syftet men KAA är att motivera ungdomarna att påbörja eller fullfölja sin utbildning. I andra hand ska insatserna leda till annan sysselsättning, så som arbete.

En av fem har deltagit i en insats

Två gånger per år redovisar kommunerna till Skolverket siffror och statistik över arbetet med gruppen UVAS som omfattas av KAA. De senaste siffrorna som är tillgängliga är statistik från andra halvan av 2017. Det är de siffrorna som vi i projektet SECiSO 2.0 har tittat närmare på och så här ser det ut:

På nationell nivå har 1 av 5 (19,2%) deltagit i en åtgärd. Efter avslutade åtgärder är den största delen av de unga inom aktivitetsansvaret i kategorin ”okänd sysselsättning”. Majoriteten av gruppen är män (59%) och de flesta (54%) är antingen själva födda utomlands eller har föräldrar som är det. 33% av gruppen som omfattas av aktivitetsansvaret är nyinvandrad under de senaste fyra åren. Den i särklass vanligaste (37%) åtgärden på nationell nivå är studier på introduktionsprogrammet. 1 av 5 (19%) har deltagit i ”annan åtgärd” och 1 av 10 har fått studievägledande samtal. Av gruppen som har deltagit i minst en åtgärd, är det 1 av 5 (20%) som efter avslutar åtgärd befinner sig i ”okänd sysselsättning”, 3 av 10 (34%) studerar i någon form och 1 av 10 (14%) arbetar.

Hur är det möjligt att inte fler unga erbjuds en åtgärd? Och varför vet man så lite om vad gruppen som fått en åtgärd gör efteråt? Vi har läst två färska rapporter: Den statliga utredningen Vårt gemensamma ansvar – för unga som varken arbetar eller studerar (SOU 2018:11) och Skolinspektionens granskande rapport av kommunernas aktivitetsansvar Att motivera ungdomar tillbaka till utbildning (2018). Vi kontaktade också några av experterna för att kommentera siffrorna. Hans Wiklund, samordnare för det kommunala aktivitetsansvaret i Sundsvalls kommun har bilden klar för sig om varför man i Sundsvall inte har nåt hela vägen fram till de unga som varken arbetar eller studerar.

”Faller mellan stolarna”

— För oss i Sundsvall har det handlat om att det varit ett oprioriterat område fram till 2018, då vi kom igång med ett organiserat arbete med målgruppen för KAA. Det innebär också att det varit brist på resurser. Ett generellt problem för kommunerna har varit att elever på IM (Introduktionsprogrammet) omfattats av KAA. Det har uppstått stora tveksamheter hur man ska hantera och rapportera denna grupp. Det i sin tur gör statistiken otillförlitlig, säger Hans Wiklund.

(Skollagen är ändrad och sedan juni 2018 räknas inte gruppen på IM-programmet längre med i gruppen som omfattas av det kommunala aktivitetsansvaret.)

Skolverkets slutsatser om varför endast var femte ungdom får stöd handlar om strukturella utmaningar och osäkerhet i kommunerna.

— Sedan lagändringen 2015 har det varit mycket jobb för kommunerna med att få ordning på systemen för registreringen av ungdomarna. Man har fokuserat på att få till en struktur för informationsflödet mellan olika huvudmän, säger Marianne Lindblå, Skolverket.

— När en fråga blir på hela kommunens bord är det möjligt att det faller mellan stolarna eftersom ansvarsfördelningen kan bli otydlig. Det skapar en osäkerhet i kommunerna, menar Lindblå.

Att många kommuner inte har välutformade rutiner och resurser för arbetet med kommunernas aktivitetsansvar (KAA) är tydligt i Skolinspektionens senaste rapport Att motivera ungdomar tillbaka till utbildning. Utredarna för rapporten bekräftar bilden av att KAA i många kommuner inte är tillräckligt prioriterat.

— Det vi såg i de 15 kommuner som vi granskade var att man inte har tillräcklig bra arbetssätt för att identifiera och kontakta ungdomar. Vi såg även fall där personalen inte hade getts tillräckliga förutsättningar för att hinna kontakta alla ungdomar. Den typen av brister i arbetssätt, organisation och prioritering skulle kunna vara en förklaring till att många ungdomar inte får en insats. Det vill säga att man faktiskt inte når ut till alla eller att det tar för lång tid. Men det skulle också kunna bero på att man inte erbjuder tillräckligt bra och anpassade insatser som ungdomar vill ta del av eller som leder dem framåt, säger Nathalia Guaje och Lovisa Wiklund, Skolinspektionen.

Enligt Skolverket har arbetet med strukturen för att få ihop ett informationsflöde mellan olika huvudmän tagit stor del av kommunernas tid i anspråk.

— Det finns många kommuner som inte har en egen gymnasieskola och istället behöver hålla reda på andra kommuners gymnasieskolor, vilket blir krångligt för systemet. Mycket tid har lagts på att identifiera ungdomarna, men nu börjar det fungera mycket bättre och kommunerna kan ägna mer kraft åt insatser och åtgärder, säger Marianne Lindblå.

Kommunernas osäkerhet kring aktivitetsansvaret och hur man jobbar med unga på ett bra sätt har resulterat i att Skolverket ska jobba mer strukturerat med verksamhetsnära stöd på nationell och kommunal nivå.

— Statistik visar vilket stöd som kommunerna behöver men vi ska också analysera vad vissa kommuner gör som kan anses som framgångsrika åtgärder. Det ska vi sedan nå ut med som lärandeexempel till andra kommuner, säger Lindblå.

Varför är så många i ”okänd sysselsättning” efter avslutad åtgärd?

 — Det tyder på att det är många ungdomar som man inte har kommit i kontakt med, menar Guaje och Wiklund.

Enligt Hans Wiklund i Sundsvall det enkla svaret bristande uppföljning.

—I Sundsvall har vi varit noga med att från i år, när vi fått till rutiner och resurser, inte släppa någon innan dom fyller 20. Visst kommer det alltid att finnas en grupp som man inte får tag i för uppföljning, men det gäller att inte sluta söka personerna.

Resultatet i den statliga utredningen SOU 2018:11 Vårt gemensamma ansvar – för unga som varken arbetar eller studerar visar omfattande brister i kommunernas arbete med aktivitetsansvaret. Exempel på brister är samverkan mellan skola och kommun och samverkan mellan olika verksamheter och sektorer inom kommunen. Men kommunerna upplever också att det är svårt och resurskrävande att få kontakt med ungdomarna och att motivera ungdomar att påbörja eller avsluta studier.

Att kvaliteten i arbetet med KAA är undermålig beror enligt utredningen på att forskning på området inte tas tillvara, att de unga inte är aktörer och medskapare i sitt eget stöd samt att kommunerna har ett bristande barn- och ungdomsperspektiv.

Låg kunskap om unga med psykisk ohälsa

Enligt kommunenkäten i utredningen SOU 2018:11 Vårt gemensamma ansvar – för unga som varken arbetar eller studerar uppgav endast en tredjedel av kommunerna att deras arbete svarar bra eller ganska bra mot behoven bland unga med psykisk ohälsa. Utredningen konstaterar att det är viktigt att de som jobbar med KAA eller liknande verksamheter kan uppmärksamma och möta behov hos både unga män och kvinnor som ofta har olika sätt att uppvisa psykisk ohälsa. 80 procent av kommunerna önskar kompetensutveckling på området.

Stöd från närstående och goda relationer med personal viktigast för gruppen

De insatser som flest unga i Samordnarens ungdomsenkät uppger att de har för att kunna arbeta eller studera är stöd från familj, vänner eller närstående, personal som de har förtroende för samt stöd i kontakter med andra myndigheter (figur 6.5). Detta synliggör be- tydelsen av den privata sfären och även relationen till personalen på ett sätt som inte framkommer i undersökningar som baseras på svar från personal och verksamhetsföreträdare.

Skolinspektionens viktigaste iakttagelser

• Ofta svag styrning och verksamhet i uppstartsfas trots att ansvaret funnits i flera år.
  ”12 av 15 kommuner har inte tillräckligt aktiv och tydlig styrning och ledning av aktivitetsansvaret, vilket påverkar förutsättningarna för att arbetet varaktigt ska bedrivas löpande och strukturerat under året”.

• Risk för fördröjning i att identifiera och etablera kontakt.
• Utbudet av insatser är ofta inte tillräckligt flexibelt och varierat.
• Brister i dokumentation, uppföljning och utvärdering av insatserna på individnivå.
• Ungdomar görs inte delaktiga i framtagandet av insatser.
• Det finns goda exempel på kommuner som jobbar kreativt med olika insatser för ungdomarna och har löpande uppföljning. 

Text: Maria Linde
Datum: 13 december 2018