Supported education, KAA

Flickor och pojkar med psykisk ohälsa i skolan: Är stödet rättvist fördelat?

Genusskillnader i studiestöd och stöd vid psykisk hälsa är en återkommande fråga som vi i projektet SECiSo vrider och vänder på. Det är svårt att få ett entydigt svar från forskare eller praktiker. Delvis beror det på att det handlar om många olika kategorier av psykisk hälsa.

Studier inom området neuropsykiatri är tydliga – pojkar erbjuds i högre utsträckning än flickor, studiestöd i skolan. Under år 2015 gick 14 procent av stödet till flickor och 56 procent till pojkar i gruppen med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Enligt Specialpedagogiska Skolmyndigheten är en av förklaringarna att diagnoser uttrycker sig olika hos pojkar och flickor. Och att tjejer med exempelvis ADHD är relativt osynliga i skolan och i vetenskapliga sammanhang.

Det går bättre i skolan för flickor än för pojkar, men tjejer mår sämre psykiskt enligt självskattningar. Men flickor söker oftare aktivt hjälp för sitt psykiska mående än pojkar som mår dåligt. Ett exempel – av flickor som varken arbetar eller studerar är det 4 av 10 som har samtalsstöd från kurator eller psykolog, jämfört med 2 av 10 av pojkarna.

Varför ser det ut som det gör? Hur ser det främjande arbete ut för att unga ska klara av skolan? Och vilket förebyggande arbete finns det mot psykisk ohälsa? Hur förändrar vi normer så att alla unga får rätt till det stöd de behöver i och utanför skolan?

Minienkät om genusskillnader i studiestöd
Tidigare i år bad vi personer i vårt nätverk, som jobbar med frågor som rör studiestöd (olika insatser som anpassningar eller specialpedagogiskt stöd i grund- och /eller gymnasieskola eller högre studier) att svara på om de upplever att det finns genusskillnader i stödet. Av 25 svarande är det 60 procent som menar att pojkar och flickor nyttjar studiestödet på olika sätt och 40 procent svarar att det inte finns skillnader. En majoritet (47%) av dem som menar att det finns skillnader, tror att det beror på etablerade normer och förväntningar.

”Flickor har något lättare att formulera vilka svårigheter de har och har då lättare att få hjälp för sina psykiska besvär. Det i sin beror på normer och förväntningar.” Enkätrespondent.

Några (27%) menar att skillnaderna beror på att behovet ser olika ut för pojkar och flickor, men att det hänger ihop med normer.

”Skillnaderna beror på etablerade normer och förväntning som jag tror leder till olika behov hos pojkar och flickor.” Enkätrespondent.

”Vi behöver bättre anpassa stödet så att det tar sin utgångspunkt i vad eleverna efterfrågar, inte vad vi tror att de behöver. Vi behöver prata och involvera eleverna i detta och därefter bygga verksamhet.” Enkätrespondent.

”Leta upp flickorna som behöver stöd eftersom de själva inte ber om det.” Enkätrespondent.

En av svårigheterna att klargöra genusskillnaderna kan vara att det finns ett stort mörkertal.

– Johan är utåtagerande och får en utredning och direkt stöd i skolan. Anna skär sig på toaletten och pratar med kuratorn men får ingen vidare hjälp. Många där emellan glöms bort. Ingen frågar hur de mår, menar Annika Bostedt, projektledare för SECiSo 2.0.

Att pojkar och flickor bemöts i och tacklar psykisk ohälsa på olika sätt får delvis stöd från andra praktiker .

– Tjejer som kommer till oss lägger ansvar för misslyckande med studierna på sig själva. Killar lägger oftare ansvaret för oavslutade studier utanför sig själva, som att medicineringen varit fel eller att lärarna varit dåliga, säger Urban Nilsson, Supported Education-stödjare i Gävle kommun.

Vad finns det för stöd för alla unga som står i gränslandet mellan studiestöd på grund av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och gruppen som lider av stor psykisk ohälsa och vänder sig till psykologer eller kuratorer?

– Det förebyggande och främjande perspektivet brister i skolan. Elever får punktinsatser eller akutinsatser, först när det gått för långt, säger Annika Bostedt,

”Det vore ju kul om de frågade nån gång”
Är det så att vi inte frågar de unga i tillräckligt stor utsträckning hur de mår och vilken typ av stöd de behöver? Enligt MUCF:s senaste rapport , upplever många unga att det inte har inflytande eller kan påverka sin egen situation. Engagemang och intresse från vuxenvärlden är en viktig framgångsfaktor för att ungdomar ska känna att de kan påverka sitt liv.  Hur viktiga är goda relationer mellan vuxna och elever egentligen?

Jonas Aspelin, pedagogikprofessor, har forskat på relationskompetens i skolan och menar att elever som har en god relation till en (ja det räcker med en) lärare mår bättre psykiskt samt har högre studieresultat än dem som inte har en god relation med någon vuxen på skolan.

– Goda relationer är särskilt viktiga för elever som befinner sig i svårigheter av olika slag. Omsorg är en central del i relationskompetens och handlar ytterst om att bry sig om eleven som person och dess lärande, säger Aspelin.

Åsa Ernestam, utredare på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), har i en färsk rapport beskrivit könsskillnaderna i studieresultat. Det går bättre i skolan för flickorna än för pojkarna och anledningen till det är bland annat normer. Som att vi talar med pojkar och flickor på olika sätt och att skolkulturen präglas av att pojkar inte vågar vara delaktiga i skolan fullt ut på grund av att det är feminint. Enligt Ernestam behöver skolkulturen förändras för att främja lärande hos pojkar.

– Det handlar exempelvis om att vi måste anstränga oss för att uppnå resultat och att det inte handlar om talang, utan om att alla behöver kämpa mot någonting.

– Vi behöver också se att det finns en variation. Det finns flickor som kämpar jättemycket och det finns högpresterande pojkar, säger Ernestam.

Frågan om könsskillnaderna på det här området är bred och komplex. Under resterande projektperiod kommer att vi att arbeta vidare med den här frågan.

Källor:
Fokus 19 – Det vore ju kul och de frågade nån gång, 2019, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor
Uppdrag fullföljd utbildning, 2019, Sveriges Kommuner och Regioner
Genus och specialpedagogik – praktiknära perspektiv, 2017, Specialpedagogiska skolmyndigheten
Vårt gemensamma ansvar – för unga som varken arbetar eller studerar, SOU 2018:11
Intervju med Jonas Aspelin, pedagogikprofessor, 2019